Glömda svenska hävder, del 1

Slaget på Vänerns is

Så mycket av de forna svenska hävderna är bortglömda idag att jag under överskriften ”Sveriges glömda hävder” tänkte gå igenom några av dessa händelser som en gång månne har timat här i landet. Först ut är ”Slaget på Vänerns is”.  Källorna till detta helt bortglömda slag är det fornengelska Beowulfkvädet samt den isländska Ynglingasagan, och Sköldungasagan. Sanningshalten i dessa berättelser är ifrågasatt, då de grundas på muntligt överförda dikter, men när det gäller nämnda slag, så styrks det dock samfällt från både engelskt och isländskt håll och frankiska samtida källor kan bekräfta skeenden och människor i samma händelsekedja. Det är därför troligt att detta slag verkligen har inträffat.

Det är i slutet av 500-talet och två härar står uppställda emot varandra på den frusna sjön Vänerns is. På spel står makten över ett urtida Sverige. De ädelborna krigarna är beridna och strider till häst enligt den tidens sed, något som deras ättlingar under vikingatiden inte gjorde. De bär vackert utsirade hjälmar och svärd. På spjutskaften är segerrunor ristade. På ena sidan står konung Åle den Uppländske, rikskrävaren och hans svenska här. På den andra sidan, mot Svealand till, står Adils, den rättmätige arvingen av Sverige och intill honom, den götske jarlen Bjulv och hans krigare som vill ha frihet åt sig och sitt folk. Detta är en ödesstund.

Del_av_hjälm_vendel_vendeltid_möjligen_oden

Bakgrunden är att den gamle kungen Ottar Vendelkråka avlidit och efterlämnat sig två söner, Anund och Adils. Men deras maktlystne farbror Åle tar istället makten och de båda konungasönerna tvingas fly till det angränsande (Väster-)Götland, som på den tiden var ett eget rike, skilt från Sverige. Götarna tar emot de två landsflyktiga ädlingarna och detta leder till fullt krig mellan Sverige och Götland. Åle den Uppländske infaller i Götland och götarnas unge kung Hårdråd dödas i striderna, liksom konungasonen Anund, men Adils undkommer. Åle insätter då, såsom jarl över götarna, den berömde krigaren Bjulv, på sitt fäderne svensk och släkt med Åle, men på sitt möderne släkt med de gamla götska kungarna. Åle tror att detta skall göra Bjulv tacksam och trogen under honom.

Men Bjulv och Adils gör istället gemensam sak. Bjulv lovar att bistå Adils med vapen och krigare och Adils lovar i gengäld att, om de segrar, lämna Götland i fred och frihet. På grund av den kalla vintern kan de med sin här tåga över den isbelagda Vänern som då utgör gräns mellan götarnas och svearnas länder. De möts upp utanför den svenska kusten av Åle och hans här. Nu skall det avgöras.

Slaget blir våldsamt och blodigt och det slutar olyckligt för Åle den Uppländske som dödas av Bjulv, varvid Adils sedan tar från honom hans hjälm, ringbrynja och häst. När Åle är död avstannar striderna och Adils välkomnas som den nye kungen av Sverige. Bjulv återvänder med sina götar till sitt hemland och blir insatt som kung över ett självständigt Götland.

Götland förblir självständigt gentemot Sverige under hela Bjulvs levnad. Men när han dör femtio år senare, utan att ha efterlämnat någon arvinge blossar strider ånyo upp med svearna. Avtalet med Adils är nu brutet och Götland går därmed under som ett självständigt rike och inlemmas för alltid i Sverige.

Annonser
Standard

De svenska månadsnamnen

I Sverige har vi under lång tid beundrat och sett upp till tidens mest framträdande länder och gjort det bästa för att i allt ta efter dessa i daning och uttryck. Idag beundrar vi amerikanarna, tidigare engelsmännen, och därförinnan fransmännen o s v. Sällan har vi haft värdighet nog att vara stolta över de seder vi själva skapat. Därför är det inte märkligt att vi också gjort oss av med de gamla äkta svenska månadsnamnen till förmån för de romerska, trots att de inte har något med väderlekens och åkerbrukets skiftningar hos oss att skaffa och trots att de hänvisar till sammanhang som för oss är meningslösa.

För många idag är de gamla namnen okända och därför tänkte jag att det kunde vara passande att påminna om dem, med förhoppning om att det åter skall börja tas i bruk. Dagtalen för de gamla svenska månadsnamnen inföll ursprungligen inte vid helt samma tidskov som de romerska månaderna, men sedermera kom de att användas som verkliga översättningar.

bondepraktikan_agusti

Månaderna är såsom följer nedan:

  1. Torsmånad
  2. Göjemånad 
  3. Vårmånad
  4. Gräsmånad
  5. Blomstermånad
  6. Sommarmånad
  7. Hömånad
  8. Skördemånad
  9. Höstmånad
  10. Slaktmånad
  11. Vintermånad
  12. Julmånanad

Runic_calendar_diagram

Torsmånad (januari)

Hette i äldre tider ”Torre” och har har ingenting med guden Tor att göra. Istället hänvisar namnet till ett annat väsen ur den nordiska gudaläran, nämligen Torre. Torre var en jätte och förkroppsligandet av torrsnön eller frosten.  Torre var son till Snö den gamle, som i sin tur var ättling till Fornjät, en av jättarnas anfäder. En gång varje år vid midvintertiden blotades till Torre.

Göjemånad (februari)

Har sitt namn från Göje, dotter till ovannämnde Torre. ”Göje” betyder ”spårsnö”. Månaden efter torreblotet hölls ytterligare ett blot till Göje och därav har månaden fått sitt namn.

Vårmånad (mars)

Var i den gamla nordiska tideräkningen årets första månad. Här påbörjas sommarhalvåret.

Gräsmånad (april)

Månaden då gräset och sådden börjar växa i de mest befolkade delarna av Sverige.

Blomstermånad (maj)

Kallas även Lövmånad. Tiden då skog och mark blomstrar upp i den folkrikaste delan av vårt land  och då även löven slår ut.

Sommarmånad (juni)

Kallas även Midsommarmånad. Sommarens öppningsmånad och sommarhalvårets mitt.

Hömånad (juli)

Kallas även för Ormmånad. Tiden för bärgningen av hö i det svenska bondesamhället. Den månad då ormar trivs som bäst och ofta visar sig.

Skördemånad (augusti)

Kallas även för Rötmånad. Tiden för skörden i det svenska bondesamhället. Också den månaden som mat lätt blir dålig om den får stå för länge ute.

Höstmånad (september)

Slutet av sommaren och början på vinterhalvåret. ”Höst” är också ett äldre namn för ”skörd” och ”bärgning”. Troligt är att denna månad och föregående ursprungligen är samma.

Slaktmånad (oktober)

Tiden då slakten inföll i det svenska bondesamhället.

Vintermånad (november)

Början på vintern.

Julmånad (december)

Julens månad. Tidskovet då ”jul” firas, vilket ursprungligen var namnet på en midvinterfest när man också blotade till gudarna. ”Julner” är till dömes ett av Odens tillnamn. Denna månad är idag främst förknippad med Kristus födelse och kan därför också kallas Kristmånad. 

Standard

Svenskhet

modersvea

Den frihetliga bestämningen av svenskhet

Idag ifrågasätts ofta begreppet svenskhet på olika sätt. Det hänger dels samman med förvirringen kring begreppet som sådant, men även med frågan om svensk tillhörighet och vad det innefattar. Det finns dessutom en samhällelig föresats att verksamt svartmåla och förringa begreppet. Ur en frihetlig hållning är Sverige nämligen uteslutande ett landområde och rättslig enhet, och beteckningen svensk blir då liktydigt med svensk medborgare. Den som åtnjuter svenskt medborgarskap är enligt den bestämningen svensk, oavsett ursprung. Alla sedvänjor som ryms inom riket Sverige är därför i den meningen svenska. Men även med en sådan bestämning blir flertalets uttryck det som utmärker Sverige, vilket i sin tur är sprunget ur ett forntida sammanhang och en sedlig fortlöpning förknippad med de infödda svenskarna.

Begreppet svensk

Låt oss därför ta begreppet svensk som utgångsläge. Vad betyder det egentligen? Språkligt hör det samman med namnet på landet Sverige. Det kommer ursprungligen från beteckningen på en nordisk folkstam ”svearna”, som höll till i Uppland och som redan romaren Cornelius Tacitus visste berätta om så tidigt som år 98 e kr. Sverige betyder svearnas rike och svensk är från början egenskapsordet för ”svear”, vilket i sin tur, enligt mångas mening, betyder ”vi själva”. Egenskapsordet användes ofta för att beteckna ental. Således sade man, ”vi är svear”, och ”han är svensk”. Särskillnaden mellan egenskapsordet och sakordet försvann så småningom och flertalet ”svear” ersattes av ”svenskar”.  ”Svear” och ”svenskar” är alltså egentligen liktydiga ord och så används de fortfarande i de flesta andra germanska språk idag, bl a isländska, engelska och tyska.

Ursprungligen har beteckningen svenskar nyttjats om olika människor inom landet Sverige som talat något svenskt/nordiskt mål. Efterhand som Sverige utvidgades, gjorde också begreppet svensk det. Till en början omfattades det bara av inbyggarna i Svealand, men sedermera även av människor i andra områden, som Götaland, Gotland, Småland och så småningom tidigare danska och norska landskap som Skåne och Jämtland. Betecknande nog kallades aldrig samer eller finnar, (suomer) för svenskar, även om områdena tillhörde Sverige under lång tid.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att Sverige är liktydigt med svenskarnas rike och att svensk, som tillhörande begrepp, omfattar ättlingarna till de människor med nordiskt språk och sedavana som härstammar från de landskap som idag tillhör Sverige.

Ingjald_Illr_de

Vem är svensk?

Alla människor som i något led har släktskap med dessa ursprungliga svenskar är alltså att betrakta som infödda svenskar. Svensk är alltså den som är infödd, men det är mer invecklat än så. Man kan nämligen vara svensk i olika avseenden.

Införlivad svensk är således den som inte är infödd i landet men som upptagit befolkningens uttryck, såsom dess sedvanor, att tala flytande svenska och som vidare känner samhörighet med och trohet till landet. Den som är införlivad svensk kan sägas vara upptagen i folket.

Rättsligt svensk är vidare den som har svenskt medborgarskap. Rättsliga svenskar omfattas av samma rättigheter och skyldigheter. De är ur lagens synvinkel gemensamma delägare av riket Sverige. De frihetliga erkänner endast denna bestämning på ordet ”svensk”.

Givet bestämningarnas gränslöshet, som jag redogör för nedan,  så kan man till yttermera visso vara infödd svensk i skiftande mån. Man kan vara infödd svensk på sitt fäderne och/eller sitt möderne och man kan samtidigt och i lika måtto vara infödd svensk som infödd japan eller annat. Man kan vara rättslig svensk utan att varken vara infödd eller införlivad svensk och det är dessutom möjligt att samtidigt vara infödd eller ursprunglig svensk som icke-rättsligt svensk. Ålänningar och finlandssvenskar är till dömes ursprungliga svenskar, men inte rättsliga svenskar.

Bestämningarnas gränslöshet

Det hävdas ibland att svenskheten är svårbestämbar och omöjlig att avgränsa och därför meningslös som begrepp. Det är ett helt orimligt påstående. ”Allting flyter” och ”människan är alltings mått”, sade redan de gamla grekerna. Det betyder att bestämningar alltid är svårdragna eftersom den ena stegvis flyter över i den andra ända ner på grandläge. Försök den som gitter att dra en skarp gräns mellan gammal och ung, vår och sommar, blått och rött eller himmel och jord osv. En gräns blir alltid godtycklig och ensidigt färgad. Men det innebär förstås inte att det inte finns gamla och unga, vår och sommar, blått och rött, himmel och jord osv. och alla förstår vad som menas när man talar om begreppen för sig.

På samma sätt flyter sedliga uttryck över i varandra. Det finns följaktligen ingen skarp gräns mellan bland annat de danska, svenska och norska bygdemålen, ändå är det ”danska”, ”svenska” och ”norska” språken särskilda begrepp. Att bestämningar är gränslösa innebär därför inte att begreppen ej finns till eller har ett värde.

Vad är svenskhet?

Det är en märklig föreställning som ibland råder att bara det som funnits i Sverige sedan urminnes tider får kallas svenskt. Det motsägelsefulla med en sådan bedömningsgrund tecknas bäst om man jämför med andra länder. Vi tar Frankrike. Det främsta och tydligaste kännetecknet för en fransman torde vara det franska språket, och inget kan väl vara mer franskt än så? Men om urminnes hävd är kravet, så mister franskan omgående sin ställning. Det är nämligen inlånat nästan fullt ut från romarna. Det inhemska språket ”galliskan” dog ut stegvis efter det att Caesar erövrade landet. Det mest utmärkande för Frankrike, det mest franska av allt, är därför enligt denna bestämning inte franskt överhuvudtaget. Det visar hur omöjlig och meningslös en sådan avgränsning är. Franska språket är ju fransmännens egen ursprungliga omdaning av latinet, helt särskiljande för det landet. Det är så man måste förstå och tolka sedvana.

Vad är svenskt?

Det är alltså det säregna och utmärkande som bäst beskriver olika länders bruk. Inget av detta uppstår först ur själva jorden. Allting, till och med hela folkslag kommer ursprungligen någon annanstans ifrån. För att nämna något inländskt kan vi ta det svenska Luciafirandet. Lucia är ett  sicilianskt helgon, men hon firas i Sverige på ett alldeles säreget vis, som man inte kan finna någon annan stans. Det är därför en utpräglad svensk sedvänja.

Vad tillhör då inte det svenska? Bestämmelsernas gränslöshet fastställer att det inte finns några skarpa rågångar, men det som är tämligen nytt i Sverige och/eller inte är utmärkande och säreget för de infödda svenskarna, är heller inte att betrakta som svenskt. Här kan vi nämna ”halloween”.

lucia

Seders föränderlighet och hävdfasthet

Sedvanor förändras  över tid. Omfattningen är dock beroende av samhällets mottaglighet för nya intryck och trohet till det hävdvunna. Det finns ingen gudomlig lag som tvingar bruk att omdanas, på både gott och ont. Sanningen är nämligen den att seder bevaras i den mån de älskas och vårdas. Finns det en kärlek till dem och en vilja att föra dem vidare från mansålder till mansålder så kan de överleva utan ände. På Island har man vinnlagt sig om att vårda språket och behålla det så oförändrat som möjligt, både till den språkliga uppbyggnaden och ordförrådet. Därför kan islänningar läsa meningar överförda från svenska runstenar än idag, medan svenskar behöver få dem översatta. Judarna är ett annat folk som har bevarat sedvänjor som är flera tusen år gamla och äldre än tillblivelsen av alla idag förekommande europeiska länder.

Varför är svenskheten viktig?

Svenskheten är det samlade sedliga uttrycket och världsbetraktelsen av ett helt folk. Den binder samman de enskilda människorna med varandra, sina gemensamma förfäder och den jord de ärvt från dem och förvaltar åt sina efterkommande. Detta skapar, under rätt förutsättningar, en stark samhörighetskänsla och ett förefintligt sammanhang. En stark gemenskap inom folket ger den enskilde drivkraft att verka för samhällets bästa och för samhället att verka för den enskildes bästa enligt tänkespråket:  ”en för alla, alla för en”.

alvalek

Standard